Bästa medlet mot lathet

OBS! Nedstående skrevs i går kväll. Men när jag skulle lägga upp det på internet upptäckte jag att jag glömt min mobil (som också är min internetuppkoppling) i Värpeshult.

***

Söndagen blev torpardag. Jag har kommit igång rejält med rivningen. Dessvärre är det numer för varmt för att elda bråte, varpå högarna med rivningsvirke snabbt blir många och stora. Som tur är upptäckte jag nyligen att även grannbyn Liatorp förärats med en återvinningsstation, även om det finns mer att önska av öppettiderna.

Projektet för dagen har varit att riva klädsel. Huset har liggande, överlappande träpanel. Isoleringen under är av blandat slag, minst sagt. Det första jag stötte på var gullfiber. Mums, tänkte jag eftersom det är lätt att lägga i säckar för bortforsling. Mums har även mössen tänkt, vilka byggt omfattande gångsystem och flera små bostäder i den gula glasfibern.

Snart hittade jag även partier isolerat med kutterspån. Betydligt besvärligare att få ner i säckar, men bra till den dagen jag har ett utedass. Slutligen fann jag också en tredje sort, hö. Fördelen med hö är att det är lätt att lyfta när det väl ligger i säckarna.

Som isolering har dock alla tre typer fungerat urdåligt, vad det verkar. Glasfibern var ju mestadels uppäten (kliar det inte i magen på mössen?), medan höet och spånen med tiden sjunkit ihop så att den översta halvmetern vägg närmast taket blivit helt oisolerad.

Att riva är annars ett mycket enkelt jobb, och linjärt, sett till arbetsinsatsen. Latar du dig och fegdrar i bräduslingarna så blir framstegen få. För den som med kraft och beslutsamhet tar sig an arbetet väntar dock större belöningar. En fördel är att ha rejäla handskar och spiksäkra skor. Själv hade jag dumt nog bara gympaskor, vilket är en särdeles dålig idé, med tanke på antalet uppstickande spik överallt där man trampar omkring. Jag borde vara visare efter i höstas, då jag drev in en spik en bra bit in i foten.

När det gäller lathet/effektivitet, befann jag befann jag mig någonstans mitt emellan dessa båda extremiteter. Orsaken till att det varken var mer eller mindre stavas M-Y-G-G. Herregud vad de var på hugget (eller suget, vilket som). Jag får väl skylla mig själv, eftersom jag satt ner bopålarna 30 meter från ett träsk.

En fördel har dock myggen – speciellt om man som jag iklätt mig shorts men inget myggmedel – du ser till att röra på dig precis hela tiden. Jag är dock glad att jag inte hade något precisionskrävande mätarbeten att utföra.

Därför utser jag idag myggen till bästa medlet mot lathet – men tar nog ändå med mig myggmedlet nästa gång…

Den njutbara växtkraften.

Det som växer upp runt omkring mig i Värpeshult är inte enbart ett litet torp att stundtals bo i, det är också en natur vackrare än nästan inget annat.
Det började redan i mars då en solitär krokus plötsligt gladdes åt att för första gången på många år slippa det tunga täcket med vissna löv som tidigare begränsat dess framfart, eller uppfart, snarare. Några snödroppar gjorde också de vad de kunde för att liva upp en tidig torpares trivsel.

April blev kylslagen och inte mycket hände, förutom att gräset blev lite, lite grönare för var gång jag anlände. När så de första vitsipporna baxat sig upp kunde jag i alla fall glädjas åt dem. De blev till slut många tusen och bildade snart en pärlbeströdd grönbädd kring hela torpet. Kulmen nåddes i samband med att trädknopparna brast och allt blev så grönt, så grönt. En naturromantikers bästa tid på året.

Nu är det liljekonvaljen som förbereder sin blomning och i dag hittade jag även några små skogsstjärnor, vid en tur ut på mina yttre ägor, det vill säga ungefär 20 meter från huset.
Naturen må vara förutsägbar i vårt land, men kanske är också den predestinerade processen från brungrå sörja till grönskande inferno så fantastisk just tack vare sin förutsägbarhet? Vi vet att det blir vackert och varmt, frågan är bara i vilken utsträckning vi har möjlighet att njuta av det. Det värsta är så klart dåligt samvete för att man INTE njuter av det.

För egen del har jag fått njuta mycket i vår.

Värpeshult live

Direktsändning från torpet! Hann med en liten runda idag där arbetet mest bestod i att fortsätta rivandet. Började således på rum två (av två) och fick bort lite skivor och lister av blandat slag.
Mörkret är på väg att vinna matchen och jag sitter inne i rum ett med gaslampan tänd. Tänker på hur jag vill ha det. Utanför kvittrar fåglar, här inne surrar myggor.
Hur det än blir sen så kan man passa på att ha det bra nu.

Veden och lammslakten.

Bara för att det inte händer något på bloggen betyder det inte att det står still på torpet, tvärtom!

Jag har snickrat färdigt boden, vilket i princip innebär att jag byggt till ett litet extratak för att förvara ved inunder, samt spikat på vind- och pannbrädor. Riktigt drygt arbete där brädorna ska oljas, grundas, målas, spikas upp. Tyvärr torkar inte färg på minuten, som ni vet.

När vedskjulet var klart (några dagar sedan) så åkte jag och köpte mig en yxa. Sen högg jag ved för glatta livet. Båda min ben är fortsatt fästa vid kroppen. Det finns mycket ved kvar, alla de träd jag huggit ner själv. Skjulet fylldes upp kvickt av de stockar och stubbar som följde med på köpet vid husaffären.

Idag kunde jag så äntligen börja riva på huset. Ju mer jag tittat och känt på rucklet desto mer har jag insett hur fuskbyggt det är. Innertaket blev förste brädansamling till rakning. Ut genom fönstret med hela klabbet och in i brasan.

Just när jag hade igång min lilla trivselbrasa som bäst så kom brandkåren. ”Har någon missuppfattat situation”, frågade jag mig, men fick se dem passera bort längs grusvägen. Eftersom där bara finns ett par-tre hus längs vägen förstod jag att någon annan var illa ute. Jag släckte branden och stack iväg för att se vad det var. Reporternerven svarar blixtsnabbt, ni vet

Det visade sig vara en stackars motorcyklist som kört på ett förrymt lamm och brutit benet. Mest synd var det dock om rymlingen, som med bägge bakbenen knäckta fick förpassas till de sälla betesmarkerna.

Fick med en bild i tidningen, till och med… http://www.smp.se/nyheter/almhult/mc-forare-korde-pa-lamm(3276477).gm

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag fick träffat dessa mina fårägande grannar för första gången. De verkade väldigt trevliga och speciellt mannen, som var i 35-årsåldern, tyckte att jag hittills hade gjort min tidigare djunglifierade tomt fin.

När taket var väck så gav jag mig på masoniten och den fibriga boarden som satt utanpå innerklädseln. Fäst med runt en miljon småspik och skör som bränt tidningspapper hade jag en hel del jobb med det.

När allt äckligt skivmaterial var borta, inklusive en förhatlig innervägg, så öppnade rummet upp sig och framstod som rätt trevligt, trots den murriga färgen på de spikade brädväggarna.

Sen blev klockan kväll och jag avvek från Värpeshult. Kroppen värker, men det känns bra.

Solnedgång över ännu ej huggen ved.

Boden ommålad, med knutbrädor och pannbrädor satta.

Vedskjulet fyllt!

Takpanelen spys ut av huset.

En mus som fastnat mellan en dörrkarm och väggen.

Rummet efter första fasen rivning.

Värpeshult – Parken.

Det sista buskaget är nu undanröjt. Bakom husen hade det bildats det man kan kalla ett ”hie”, på någon form av småländsk dialekt. Granar, ekar, bokar, a-träd (alm, asp, aln etc) hade samlats på ett geografiskt litet område, men på ett ack så kompakt vis. Jag tog mig an uppgiften med värkande kropp men med gott mod. Det är helt ofattbart hur mycket ris det kan bildas.

Jag sparade lite större björkar och ekar, 3-5 meter höga och med cirka två meters mellanrum. Det mesta av det betvingade riset hann jag röja undan, och det som bildades var något nästan tårdrypande vackert. En park! Inte så stor och inte så grön, men ändock en park med spräckliga stammar som strävar uppåt skyn, den blå.

***

Ovanstående skrevs igår, men jag hann inte skriva färdigt. Eftersom jag jobbat kväll denna vecka har jag haft många förmiddagstimmar på torpet. Så också idag. De sista kvistarna rensades ut från min park. Nu är den vacker.

Det sista jag gjorde idag, innan jag återvände till Älmhult, var att fälla en stor men totalt genomrutten och avbruten gran. Den föll hårt till marken, till min stora belåtenhet. Tyvärr pajade kedjan på motorsågen när jag kvistade åbäket. En stunds funderande över hur en motorsåg egentligen fungerar gav föga. Det får bli en ny kedja, helt enkelt.

I morgon är det fredag och jag jobbar dag. Men på lördag bär det av mot torpet igen! Och snart är det sommartid. Det innebär ljusare kvällar. Den förlorade timmen mellan lördag och söndag är fetvärd framöver.

Nästa steg i projekt Värpeshult är antagligen att elektrifiera stället. Det blir dyrt, men kan nog också vara fetvärt framöver.

Eller?

***

Så här såg det ut när jag började...

...så här efter att jag kapat alla träd och slanor...

...och så här efter att jag rensat bort allt ris!

Värpeshult – hästjobbet

Tidigare i mitt liv har jag knappast vurmat för det hårda kroppsarbetet. Inte så att jag har avskytt det, men lite rädd för att hugga i ordentligt har jag nog varit.

De dagarna är över nu.

Helgen ägnades åt riktigt hästjobb, som min morfar uttryckte det efter en regnig dag i rabatten. Jag har huggit kvistar, räfsat löv, sågat stock, burit stubbar, rullat sten och dessutom väntat för länge med att äta. Sådant frestar på, men man känner sig ändå stolt över att kroppen värker dagen därpå.

Trots att jag beträtt snart sagt varenda kvadratcentimeter på mina drygt 2 000 kvadratmeter av denna jord så är det knappast färdigt någonstans. Det dräller av kvistar, löv och gammalt skräp. Jag tog mig ut en runda i eftermiddags och hann räfsa undan lite, men mycket återstår.

Varför denna iver? undrar vän av lättja. Jo, vi har den 14 mars idag och grönskan är på väg. Denna tomt har under många, många år aldrig räfsats eller tagits om hand. Genom att få undan det gamla vill jag ge maximalt svängrum för det nya. Jag har aldrig sett våren komma till denna plats, och vem vet vilka växter som tittar upp om de bara får chansen.

Planen är, som de flesta säkert förstått, att göra ”trädgården” (dungen) i ordning först. Då blir det roligare att renovera hus. Hur det ska gå till är ännu oklart, men det känns skönt att inte behöva ta besluten riktigt ännu.

Att bygga en kompost, väg och eventuellt ett trädgårdsland får nog komma i första hand, även om jag nog överlåter vägbygget till maskiner.

Till och med jag kan få nog av hästjobb ibland.

PS. Min gode granne dök upp i söndags med traktor, skogskärra, dubbel uppsättning motorsågar och en skogshuggarvän. Den gigantiska boken som för två år sedan brutits på mitten betvingades efter viss vånda. Det var synd att den knäcktes, då för två år sedan, men bra att krymplingen till slut nedlades.

Här är en video av äventyret:

Och en bild av hur det såg ut när vi började såga i eländet:

Och här en bild på arla morgonstund och långa skuggor.

1

 

Värpeshult – The beginning.

Titeln på bloggen har jag haft i många år. Det har också blivit en hel del planer och idéer sedan dess. De senaste är ju att jag skaffade fast jobb, köpte ett hus och flyttade till Älmhult.

Huset har jag ännu inte gjort så värst mycket med. Mestadels eldat upp en faslig massa ting faktiskt. Ris, kvistar och en kombinerad dusch/dass/bod/vedförråd, bland annat. Några skumgummidynor har också hamnat på glöden. Det brinner bra, för bra.

Idag träffade jag mannen som äger marken runt mina 2 000 kvadratmeter. Det var passande, eftersom jag ännu inte vet var gränsen går. Nu visade han sig vara en ovanligt gladlynt man runt de femtio, så om jag högg ner några av hans träd spelade det kvitta, lät han meddela. Dessutom hade han massor av maskiner som kan gräva, ta ner gigantiska avbrutna bokar, lägga vägtrummor och så vidare. ”Jag är sällan omöjlig”, hade han att säga om det.

Stugan, som för övrigt är runt de trettio kvadratmeterna, ägdes tidigare av ett äldre par. Gubben dog runt -90 och sedan dess har aktiviteten från gumman varit sparsam. Det syns på omgivande vegetation, som närmast hade slukat huset innan jag började röja.

Vatten, el och avlopp är lyx som icke är förunnat mig. Men det finns en brunn som jag hoppas duger.

Eftersom jag ändå gjort en hel del arbete sedan jag köpte torpet, men inte orkar redovisa för allt nu, så kommer det kanske några tillbakablickande poster här framöver. Bilder laddar jag upp några stycken. Den första är hur torpet såg ut första gången jag såg det, de andra är dagsfärska.

PS. Det finns några stenbrottsdammar alldeles intill. De ser förskräckligt djupa ut, och jag har tänkt loda dem någon gång. Nu berättade mannen att där ibland hålls tävlingar med racerbåtar. ”Ett förfärligt levande.” En gång var där massa folk samlade när mannen körde förbi. Han stannade till och upptäckte även dykare. En av båtarna, som var värd flera hundra tusen, hade kapsejsat och singlat ner mot botten. Det var denna dykarna skulle försöka bärga. Vid fyrtio meters djup visade skenet från ficklamporna dock fortfarande kompakt mörker, så de fick ge upp. Hisnande. Vad finns mer där nere?

Värpeshult den 30 augusti 2011. Lummigt och fint. Julgranen mitt på tomten finns inte mer, liksom många andra träd.

Värpeshult den 10 mars 2012. Grått och dassigt. Men det blir bättre.

Bakom träden skymtar den nybyggda boden. Till vänster ett berg av grenar som jag just nu håller på att elda upp i etapper.

Min nya bil, en Suzuki Grand Vitara. Den tog sig fram hjälpligt i terrängen. Idag har jag kastat gamla gaskylskåp och annat bråte på tippen.

En hel del ved har jag samlat på mig. Hoppas kunna elda denna i en kamin i framtiden.

Byggde mig en sågbock. Stabil!